Replik på artikeln ”Myten om fritidsgården” av Jerzy Sarnecki och Helena Du Rées 20 april 2020 i Tidskriften Kvartal

Att utgå från grundtesen att fritidsgården inte hindrar att unga blir kriminella blir så begränsande.

Artikeln lyfter att ”I stället för att förebygga brottslighet, genom att erbjuda en strukturerad och långsiktigt engagerande verksamhet, riskerade fritidsgårdarna att fungera som en kravlös samlingsplats för ungdomskriminella och kunde i sämsta fall öka ungdomsbrottsligheten.”

Sarnecki och Du Rées lyfter problematiken med institutionen fritidsgård vilken även är giltig för unga i skolan och föreningslivet. Förslaget de har är att ”Ska man förebygga brottslighet bör man snarare stödja barn att engagera sig i skolan, idrott och föreningsliv”. Det är att förenkla verkligheten. Verkligheten är mer komplicerad och sammansatt. I en del bostadsområden finns nästan inget föreningsliv eller saknas helt. Det finns skolor där den psykosociala miljön upplevs som hotfull och som inte kan förhindra att destruktiva gäng tar plats.

Att fritidsgården ska hindra ungdomar från att bli kriminella är inte syftet med verksamheten. Denna tanke om fritidsgårdsverksamheten har troligen sina rötter i att 1924 fick Sverige en Barnavårdslag och i kommunerna fick Barnavårdsnämnderna ansvaret för den förebyggande ungdomsverksamheten. I Göteborg öppnade 1936 den första kommunala ungdomsgården för att hantera det ökade problemet med stökiga pojkar. När namnet ändrades till fritidsgård på 70-talet var ett av skälen att ändra syftet med verksamheten. Det viktiga var att unga skulle få en meningsfull fritid och målet var att alla fritidsledare skulle ha utbildning. Den bärande idén idag är att verksamheten ska arbeta salutogent, dvs främjande.

Den svenska settlementrörelsen är en del av den internationella settlementrörelsen som har den bärande idén att bidra till sociokulturell utveckling. I synnerhet i utsatta områden. Det främjande arbetssättet och fokus på sociokulturell utveckling kan förvisso också leda till att förebygga brottslighet. Men det är inte syftet och kärnan i verksamheten.

Svenska Settlementförbundets[1] medlemmar arbetar på olika mötesplatser (fritidsgårdar, hemgårdar allaktivitetshus, kulturcentra m.fl.), i skolor och i området i samarbete med lokala aktörer. Verksamheten blir allt mer kunskapsbaserad och utvecklar formerna för arbetet.

Men vi saknar forskning som lyfter en fördjupad förståelse för vad som behöver säkras, utvecklas och förstärkas i det lokala arbetet. Vi behöver ställa frågor och öka förståelsen hur olika arenor bättre kan bidra till ökad integration, att prosociala nätverken och tryggheten stärks, att det ges plats för olika intressen, ökad delaktighet och inflytande. Vi behöver också ställa frågor kring vilka strukturer som finns till support för ungas vuxenblivande och sökande efter mening.

Den fria tidens verksamhet är inte en lagstadgad kommunal verksamhet och har fått stå tillbaka när kommunerna behövt skära ned. Allt fler kommuner värnar dock om den öppna fritidsverksamheten utifrån insikten att det kostar mer att spara. Samtidigt har nya initiativ tagits för att utveckla verksamheten och introducera nya former av mötesplatser.

Verksamheter som tar stöd i studier och beprövad erfarenhet som lyfter betydelsen av att unga har tillgång till goda kamratrelationer och att de känner tillhörighet. Det arbetar också medvetet med att tidigt bryta destruktiva grupper och gäng. De anser också att unga behöver tillgång till verksamhet som bidrar till lärandet med ledare som har höga realistiska förväntningar, möter varje ung och ser möjligheterna.

För att en verksamhet på den fria tiden ska vara kapacitetshöjande handlar det om att ha fokus på delaktighet, ge utrymme för läroprocesser som stimulerar och utgår från deltagarnas egen kraft och kreativitet. (Torbjörn Forkby, 2010), Delaktighet på den fria tiden, Ungdomsstyrelsens Fokus 2010).

Det handlar om att främja empowerment, supporta att ungdomar utvecklar och har tillgång till nätverk och metanätverk (Peter Håkansson avhandling 2012: Ungdomsarbetslösheten: om övergångsregimer, institutionell förändring och socialt kapital). Det finns också en bred samsyn att unga behöver tillgång till sammanhang som stödjer utvecklingen av intressen samt ökad strukturell förmåga. (Mahoney och Stattin 2000), (Mahoney, Harris och Eccles 2006) (Durlak och Weissberg (2007) (Torbjörn Forkby 2010)

Allt för många unga har tuffa uppväxtvillkor, upplever att de inte klarar skolans krav, att de inte ingår i en föreningsgemenskap, att de blir mobbade och upplever utanförskap.

Vi lever i ett samhälle med allt för många utslagningsprocesser, mobbing och exkludering. Ska vi hålla ihop samhället behövs ökad integration och att alla får möjlighet att leva ekonomiskt tryggt. Det är strukturella samhällsproblem som fritidsgården inte rår på. Fritidsgården, liksom skolan, lokala föreningslivet m.fl. är en spegling av den problematik som finns i området. Problemen i området med destruktiva gäng, otrygghet, hög kriminalitet och minskade resurser i området behöver istället ha en strukturerad och långsiktigt engagerande” strategi.

Det behövs en ökad lokal samverkan av aktörer och det behövs lokala samordnare för att arbetet i det offentliga rummet har fokus på att stärka den sociala hållbarheten. Det finns exempel på strukturer och verksamhet som bidrar till en positiv spiral. Fritidsgårdar, skolor och områdesarbeten som samverkar lokalt för att skapa trygga och meningsskapande verksamhet för unga men också för de boende i området.

Det behövs lokal samverkan för att stärka de prosociala relationerna i området. Det behövs även att det finns en framtagen samverkande handlingsplan som involverar flera aktörer för att agera snabbt vid akuta händelser.

Men ett av problemen är bristen på sociala stödstrukturer för att möta unga i utsatthet. Polisen har fått förstärkning men i den kommunala välfärden skärs det ner. Många vittnar om frustrationen kring handläggningen av orosanmälningar. En del av orsaken till det är att kommunernas ekonomi försämrats.

Ska vi ta oss an uppgiften att främja ungas växande med idén att vi därigenom minskar risken att unga blir kriminella så är inte stängningen av institutionen fritidsgården en lösning. Vi behöver istället riva industrisamhällets institutionella föreställningar om hur den lokala verksamheten ska fungera i uppdelade politiskt definierade stuprör. Dagens samhälle är mycket mer baserat på nätverk, roller och relationer för att uppnå olika mål.

I ett sådant perspektiv blir det större fokus på rollen som ungdomsarbetare och områdesarbetare. På 70-talet ändrades yrkesrollen ungdomsledare till fritidsledare just för att arbeta utifrån det lokala områdets förutsättningar och inkluderade båda dessa roller. Idag realiseras allt mer denna insikt kring arbetet som fritidsledare, att de både arbetar på någon form av mötesplats och i skolan men också plats-obundet utifrån behoven. Den politiska medvetenheten ökar och arbetet är mer kunskapsbaserat och ses som en angelägen lokal resurs för social hållbarhet, empowerment och ungas kapacitetsbyggande.

Lisa Ingestad
Generalsekreterare
Svenska Settlementförbundet


[1] Svenska Settlementförbundet är en samlande idéaktör för fritidsgårdar, Hemgårdar, Allaktivitetshus och liknande verksamheter. Vi arbetar lokalt för att främja social tillit och trygghet i bostadsområdena. När förutsättningar ges för unga, vuxna och äldre att träffas kring intressen och aktiviteter, stärks relationerna.

Det ger plats för kreativitet, möjligheten att skapa och att utvecklas. Det är viktigt för delaktighet och bidrar till förbättrad hälsa. Det är i mötet som behoven och engagemanget växer fram kring hur vi gemensamt vill ha det i vårt bostadsområde. Så arbetar Settlementrörelsen i hela världen för en levande demokrati.